Hållbarheten för självgängande skär av kolstål- beror på den specifika applikationsmiljön och arbetsförhållandena. Även om de har fördelar i nötningsbeständighet, har de betydande brister i korrosionsbeständighet; därför är deras "hållbarhet" relativ.
Bra slitstyrka: Hårdheten hos kolstål kan ökas genom att öka kolhalten. Vissa hög-kolstål kan nå en hårdhet på HRC50-60, vilket gör dem överlägsna vanligt rostfritt stål (som 304 rostfritt stål, vars hårdhet vanligtvis är mindre än eller lika med HRC20) när det gäller att motstå materialpåverkan och friktion. I torra miljöer fria från korrosiva material kan insatser av kolstål bibehålla en lång livslängd.
Låg kostnad: Kolstål är lättillgängligt och lätt att bearbeta, vilket resulterar i en total kostnad som är mycket lägre än rostfritt stål. Det är lämpligt för budget-begränsad, kort-användning eller icke-kritiska komponenter.
Dålig korrosionsbeständighet: Kolstål består huvudsakligen av järn och kol, och innehåller nästan inga korrosionsbeständiga element som krom och nickel. I fuktiga miljöer eller i kontakt med material som innehåller kloridjoner (som kaliumklorid och ammoniumklorid) eller sura komponenter är det mycket känsligt för elektrokemisk korrosion och bildar rost. Detta leder till minskad skärstyrka, gängskador och till och med utrustningsläckor eller funktionsfel.
Beroende på ytbehandling: För att förbättra korrosionsbeständigheten kräver insatser av kolstål ofta ytbehandlingar som galvanisering, målning eller kromplätering. Dessa beläggningar skadas dock lätt under långvarig-friktion och stötar. När den är skadad sprider sig korrosion snabbt, vilket kräver regelbundet underhåll; annars kommer deras livslängd att förkortas avsevärt.
